Ett krig utan tydligt slut

Nuläget kring Iran pekar på en konflikt som riskerar att bli utdragen snarare än avgjord. Även om diplomatiska försök och tillfälliga överenskommelser kan bromsa utvecklingen, finns det få tecken på att grundkonflikten är löst.

Det farliga är inte nödvändigtvis att ett stort markkrig står för dörren. Den större risken är att konflikten fastnar i ett mönster av återkommande attacker, motattacker, sabotage, drönaroperationer, cyberangrepp och proxykrig.

Det är just den typen av konflikt som kan bli långvarig. Inte tillräckligt intensiv för att tvinga fram ett snabbt avgörande, men tillräckligt aktiv för att binda resurser, skapa osäkerhet och stegvis dra in fler aktörer.

Likheter med kriget mot terror

Ur ett “kriget mot terror”-perspektiv är den stora frågan inte om USA kan slå hårt militärt. Det kan man. Frågan är vad som händer efteråt.

Erfarenheterna från Afghanistan, Irak och kampen mot jihadistgrupper visar att militär överlägsenhet inte automatiskt leder till politisk kontroll. Man kan vinna strider, slå ut mål och försvaga organisationer utan att för den skull skapa ett stabilt slutläge.

Iran är dessutom en betydligt svårare motståndare än en lös terrorgrupp. Det är en stat med militär struktur, underrättelsetjänster, regionala allierade och förmåga att agera både direkt och indirekt. Det gör att konflikten kan fortsätta även efter hårda militära slag.

Iran kan välja indirekt krigföring

Iran behöver inte möta USA eller Israel på ett traditionellt slagfält för att påverka utvecklingen. Landet har länge byggt sin regionala strategi på ombud, miliser och nätverk i flera delar av Mellanöstern.

Det innebär att konflikten kan föras genom attacker mot baser, sjöfart, energiinfrastruktur, cybermål eller allierade aktörer. På så sätt kan Iran höja kostnaderna för sina motståndare utan att alltid ta fullt ansvar för varje enskild attack.

Detta passar en utdragen konflikt. Målet behöver inte vara att vinna snabbt, utan att hålla trycket uppe, undvika total kollaps och göra det politiskt dyrt för motståndaren att fortsätta.

Hormuz är en strategisk tryckpunkt

Hormuzsundet är en av Irans viktigaste hävstänger. Genom att hota sjöfarten där kan Iran påverka energimarknader, försäkringskostnader och global handel.

Det ger Teheran ett verktyg som är större än landets konventionella militära styrka. Även begränsade incidenter i området kan skapa oro långt utanför regionen.

I en lång konflikt kan Hormuz därför bli ett återkommande sätt att signalera styrka, skapa osäkerhet och tvinga omvärlden att förhålla sig till Iran som en aktör som inte enkelt kan ignoreras.

USA har styrka men begränsad uthållighet

USA har överlägsen militär kapacitet. Men en utdragen konflikt handlar inte bara om vem som har bäst vapen. Den handlar om politisk vilja, tålamod och förmågan att bära kostnader över tid.

Det är här Iran kan ha en fördel. Regimen behöver inte besegra USA militärt. Den behöver överleva, hålla ihop internt och göra konflikten tillräckligt kostsam för att Washington ska vilja minska sitt engagemang.

Det är en klassisk asymmetri. Den starkare parten kan vinna nästan varje enskild militär konfrontation, men ändå ha svårt att nå ett politiskt slutmål. Den svagare parten behöver bara undvika att förlora avgörande.

Proxykriget kan bli huvudarenan

Det mest sannolika scenariot är inte ett fullskaligt amerikanskt markkrig mot Iran. Det mer troliga är en bredare gråzonskonflikt där flera fronter hålls aktiva samtidigt.

Irak, Syrien, Libanon, Jemen, Persiska viken och cyberarenan kan alla bli delar av samma konfliktmönster. Det gör läget svårare att kontrollera och ännu svårare att avsluta.

Precis som under kriget mot terror kan gränsen mellan krig, krishantering och underrättelseoperationer bli otydlig. Det skapar en konflikt där det är svårt att säga när den började, vad som krävs för att vinna och när den faktiskt är över.

Risken är strategisk utmattning

Den största risken för USA och väst är inte ett enskilt militärt nederlag. Det är strategisk utmattning.

En lång konflikt med Iran kan binda marina resurser, luftförsvar, underrättelsekapacitet, ammunition och politisk uppmärksamhet. Samtidigt finns andra stora säkerhetspolitiska utmaningar, inte minst Ryssland, Kina och Europas egen upprustning.

För Iran kan det därför räcka att hålla konflikten levande. Lågintensivt tryck, återkommande kriser och osäkerhet kring sjöfart kan vara nog för att påverka motståndarnas beslut.

En farlig mellanzon

Nuläget pekar på en farlig mellanzon. Iran kan sannolikt inte vinna en direkt militär konflikt mot USA, men landet kan vara mycket svårt att tvinga till fullständig passivitet.

Det gör att konflikten riskerar att bli lång, fragmenterad och politiskt svårhanterlig. Om utvecklingen fortsätter i den riktningen kan Iran bli ännu ett exempel på hur modern krigföring inte alltid handlar om avgörande segrar, utan om uthållighet, kostnader och förmågan att påverka motståndaren över tid.

Den avgörande frågan blir därför inte bara vem som har störst militär styrka. Frågan är vem som klarar att hålla ut längst utan att förlora kontrollen över sina mål.